Lån och amorteringar

I onsdags så trädde amorteringskravet i kraft och återkommande läsare av bloggen vet att jag är rätt kritisk till Finansinspektionens överförmynderi.

Att Staten ska reglera hur ett avtal regleras mellan långivarna och kredittagarna är inget annat än Stasi-fasoner.

Nu blir jag själv inte direkt påverkad av den lagstadgade tvångsamorteringen och även jag förundras över vissa individers konsumtionsbeteende och hur de är villiga att skuldsätta sig upp över öronen. Men oavsett det så är det helt vansinnigt att lagstadga om hur hur ett låneavtal mellan privata aktörer ska regleras utan hänsyn till den individuella individens betalningsförmåga.

Jag är förbannad trots att jag personligen kommer att ekonomiskt gynnas av det här överförmynderiet.

Vi bor i ett bostadsrättsgetto i en Stockholmsförort som är byggd i slutet av 80-talet och på den tiden var räntorna ordentligt höga vilket resulterat i höga månadsavgifter vilket håller ned bostadspriserna. Nu när det blir svårare att låna så kommer priserna på våra bostäder att öka i pris - tack Bolund.

Jag kan förvisso hålla med amorteringskravsvurmarna att vi generellt sätt har en osund lånekultur i Sverige men i övriga Europa så fungerar det av någon anledning utan statens klåfingrighet. I Frankrike där vi har lån så amorterar vi på våra bolån då bankerna generellt sett har betydligt striktare regler för bolån avseende belåningsgrad, löptider och amorteringskrav. Är det självreglerande i Frankrike så borde det även fungera i Sverige utan statlig inblandning - vi kan ju börja med att montera ned ränteavdraget...

Men nu var det inte tvångsamorteringskravet jag tänkte skriva om då det är rätt uttjatat på bloggen utan svenskarnas generella inställning till lån.

När jag surfar runt och läser bland ekonomibloggarna så är ett genomgående mantra att bli skuldfri och en stor del av skribenterna amorterar seriösa summor på sina redan försiktiga bolån.

Att landet till stor del består av ekonomiska idioter tror jag få kommer att argumentera emot och för dem är det säkert en slug strategi att sträva efter skuldfrihet så snart som möjligt. Men varför resonerar hela ekonomibloggskollektivet på samma sätt när merparten är ekonomiskt ansvarsfulla, kunniga och intresserade?

Är Ernst Wigforss "den som är satt i skuld är icke fri" så djupt rotat i den svenska folksjälen att det är "fult" att vara belånad?

Jag får väl erkänna att vi själva har haft en strävan efter att bli helt skuldfria och år 2006 så lyckades vi faktiskt med det. Efter flera år av kraftiga extraamorteringar så avyttrade vi hela vårt aktiekapital och löste det sista på CSN och bolånet. Så been there, done that, got the T-shirt..

Men det måste väl ha varit en enormt skön känsla att vara helt skuldfri?

Ja, och den känslan höll väl i sig i en vecka. Var det ekonomiskt begåvat?
- Nej.

Gottodix, mannen som kan förklara svårbegriplig makroekonomi så att till och med jag förstår, är en av mina favoritbloggare. För några dagar sedan så postade han det läsvärda inlägget "På begäran: Recept på din egen indexfond" som avhandlar sparande till låg risk. I inlägget framgår det bland annat:

"Det går även att förklara ekvationen med Warren Buffets affärsidé. Han har alltid siktat på säkra kassaflöden. Genom att det är så säkra kan han finansiera dem med höga lån. Den lilla avkastningen växer då till en stor."

Och

"Faktum är att strategin högt belånade tillgångar som investeras till låg risk tillhör en av få som hittills hållit för tidens test."

Man får inte glömma bort att vi lever i ett land där staten subventionerar våra lån. Upp till 100 000 kronor får du göra avdrag för 30 procent av räntan och utöver det så får du göra avdrag på 21 procent.

Rätt fantastiskt och för att komma upp till 100 000 kronor i årliga räntekostnader så kan man låna på rätt rejält i rådande ränteläge.

Jag ligger i princip alltid med belåning på vår depå. Just nu utgör den endast 0,4 procent av portföljvärdet vilket jag egentligen tycker är alldeles för lågt men jag hoppas på att börsen kommer att handlas ned över sommaren i och med oron kring Brexit, FED och Trump.

Men även om vi inte får någon korrigering nedåt på börsen så kommer jag att utöka belåningen i höst av den enkla anledningen att det är helt enkelt för oekonomiskt att inte göra det.

För att exemplifiera:
För närvarande betalar jag som Private Banking-kund 1,70 procent i utlåningsränta hos Avanza och lånar jag 100 000 kronor så kostar det mig 1 200 kronor om året i räntekostnader efter ränteavdrag.

Om jag nu köper 400 aktier i HM för beloppet så kan jag förvänta mig en avkastning på runt 4 000 kronor om året.

En rätt hyfsad vinst tycker en annan och risken jag tar är naturligtvis att HM kurs sjunker men det är ju en risk vi investerare alltid tar.

Nu har jag som PB-kund rätt förmånlig ränta och jag inser att ränteläget generellt är högre men och andra sidan så har vi alla lägre räntor på våra bolån och det kan kanske vara idé att dra ned på amorteringarna framöver?

Räntan då? Kommer inte den att stiga framöver?

Det finns ett enkelt svar på det - Ja, från de här nivåerna så kommer vi att få högre räntor.

Men kanske inte i den takt som chefsekonomen Tor Borg på SBAB jämt gapar om för att vi ska binda våra räntor. Vi kommer att ha relativt låga räntor under många år framöver och under den tiden så är det bara till att hämta in den marginal du får från stabila utdelningsbolag.